Mossor och lavar, vad är vad?

Mossor och lavar är stundtals oerhört lika varandra till utseendet – det finns underarter av bägge som är snarlika varandra både till färg och form. Men skenet bedrar, det rör sig om två vitt skilda växter, som kan klara av annorlunda förhållande och som är känsliga för annorlunda saker.

Lavar är faktiskt inte en växt per se utan en symbios mellan en svamp samt en alg alternativt cyanobakterie. Svampen utgör stomme och beskydd för laven, genom sina hyfer. Den tar upp vatten och näring som är löst i regn och övrig nederbörd. Vid utdragen torka skyddar den också algen från uttorkning. Algen i sin tur bidrar med att alstra energi med hjälp av fotosyntes.

Det finns cirka tvåtusen olika sorters lavar i Sverige och den vanligaste färgen är grå, trots att det finns en uppsjö varianter med alla möjliga nyanser, t.e.x. klargul eller brinnande orange. De flesta lavar trivs i miljöer som är torra och ljusa. Det finns dock undantag även för det – det finns en art som växer på klippor under vattenytan!

Lavar växer gärna på stenar och träd. De arter som trivs på sten avger ämnen som långsamt bryter ner underlaget och frigör mineraler som laven kan tillgodogöra sig. Lavar saknar stam, rotsystem och blad. De byggs upp av svampen som skapar ett yttre skikt. Strax under det finns algen. Stundtals är svamp och alg blandat genom hela den inre delen av laven, det som kallas märgen.

De vanligaste lavarna är renlav samt islandslav. Lavar kan användas inom flertalet områden. Det finns traditioner kring att ha islandslav i sallader, och man har under historien använt lav i brödbak. En del lavar kan man med markant fördel nyttja för att växtfärga garn och då få mustiga, vackra naturfärger. Det finns alltså mycket man kan göra med lavar, om man endast vet vilken art det är man har, och vad man ska göra.

Mossor är växter som vanligtvis är gröna till färgen och som trivs på ställen med skugga och fukt. De växer i huvudsak på marken, men också på sten, betong, tegel, skiffer, asfalt och eternit. Det innebär att mossa stundtals gillar att växa på hustak.

Mossa saknar rotsystem med har istället korta rottrådar som förankrar växten med underlaget. Dessa mosstrådar har ingen möjlighet att ta upp vatten och näring. Istället sker upptag via de bladliknande utskotten, via porer som jämt är öppna.

När mossa växer på takpannor växer de vanligen in mellan takpannorna och när vintern och kylan anländer leder det till att vattnet i mossan fryser och utökar vilket innebär att takpannorna spricker. Det är därför angeläget att man inte låter mossa vara kvar om det har börjat växa på taket, utan man måste ta bort det för hand, inte nyttja bekämpningsmedel eftersom dessa kan missfärga takpannorna.

Mossa är emellanåt också ett problem i gräsmattan. Mestadels beror mossans herravälde på att det är bristfällig dränering, dåligt gödslat och/eller för surt i gräsmattan för att gräset ska må väl. Det bästa är då att ordna de nämnda tre sakerna innan man vräker över en massa bekämpningsmedel, så som mossa gti samt järnsulfat. På en del platser kan mossa vara mycket attraktiv med tanke på att det ofta bidrar till en lummig grönska.

Det är således inte bara odugligt med mossor och lavar, tvärtom, de är både vackra och kan vara oerhört användbara! Vill man ha undan dom är det lättast med Fulstopp – även i gräsmattan.